(out of focus)

Det är tråkigt, ändå. Med människor som är bättre på internet än i verkligheten. Som verkar riktigt jävla bra, och sen inte lever upp till det när det gäller (ute i livet). Eller som inte ens är i närheten av det. Jag har träffat så många. Ibland kan man märka det redan innan man träffar dem irl, ibland inte. Ibland upptäcker man att irl-vänner är helt ointressanta på internet. Det är synd. Visserligen var det längesen jag träffade någon ny vän på internet. Det går ju mest andra vägen nuförtiden - först irl och sen msn kanske. Genom många olika kommunationsmedel så bygger man upp en bekantskap - vänskap - och så vidare. Sen finns det ju några få som är i stort sett lika bra på nätet som irl. Antingen aningen annorlunda men ändå lika bra, eller helt självklart likadana på alla sätt. Helt naturligt, samma person ur olika perspektiv.

Jag vet inte vart jag vill komma med det här. Jag vill konstatera att jag uppskattar människor som är bra överallt. Det är jobbigt att föredra en viss människa på msn/blogg/skunk whatever och en annan i verkliga livet. Fast man brukar ju vänja sig vid båda.
När det kommer till mig själv har jag ingen aning om hur jag är. Rätt varierande, skulle jag tro.

För det är ju det där med att anpassa sig efter andra också. Det gör jag i ganska hög grad. Det tycker jag man ska göra. Jag uppskattar det hos människor, tror jag. Förmågan att veta och välja vad som ska sägas/göras/visas. Vissa kör på en väldigt rak linje och är väldigt likadana i alla situationer. Det kan tyckas vara en ganska fin egenskap. De är sig själva. Men ibland, då kan det bara bli för mycket. När någon är “sig själv” så mycket att det stör. Jag är mig själv när jag varierar mig, för det är ju mitt sätt, min personlighet.

Jag tror att det, i viss mån, har att göra med intresse för vardaglig teater, förmågan och viljan att sätta sig in i andras situationer. Anpassa, påverka, uppleva, välja. Dessa funderingar grundar jag på mig själv och människor jag känner. Och jag kan ärligt säga att jag älskar dem som vågar vara sig själva genom att spela lite teater mer. (Daniel är ett undantag - han älskar jag trots att/på grund av att han inte spelar teater sådär).

Detta var nog mitt svamligaste bloginlägg hittills. Tanken bara slog mig, och jag orkar inte ens läsa igenom det. Jag ska faktiskt sova nu.

Åsikter. Det är klart att man har, men det är inte klart att man uttrycker dem. Iallafall inte hela tiden. Man kan prata, men inte tjata, och man kan skriva bloginlägg om man vill. Men då måste det vara bra. Antingen en kort mening som konstaterar vad man tycker eller ett längre hyfsat ordentligt och välskrivet stycke. Och det är där jag faller. Jag tycker ju egentligen ganska mycket, men som med mycket annat som jag tänker på finner jag det sällan värt att ta upp - för ska jag ta upp det vill jag göra det på rätt sätt. Och därför slutar det med att jag istället skriver om mina dagar fyllda av vardagsrutiner eller pratar om vädret. Det där med att diskutera för diskuterandets skull, det har jag kommit förbi. Jag har inga problem med det och kan tycka det är ganska kul, men det känns ofta inte särskilt relevant. En kort konstaterande räcker kanske. De flesta är ganska ointresserade eller för enkelspåriga för att vara värda mer engagemang (- finns det något värre än personer som är så inne i sin egen uppfattning & smarthet att de inte ens förstår att de blir motargumenterade?). Klart jag kan säga min mening om den skiljer sig från andras. Men.. ja. Varför ska jag göra det hela tiden? Lat, tänker några och det kanske stämmer. Nonchalant. Eller bara realistiskt lagom.

Det finns många reaktioner inom mig och det händer en del i mitt huvud. Men det märks väl kanske inte utåt, och det är ingen som lider av det. Människor runt omkring säger att jag är en väldigt sansad person. Jag skulle inte välja det ordet själv, men jag finner mig i det. When it comes to show - vem bryr sig egentligen?

Några, men de gör det inte tillräckligt bra.

.. Egentligen skulle detta handla om varför mina tankar om livet nästan aldrig blir till bloginlägg, men det blev lite mer allmänt. Så kan det gå. Idag har jag inte gjort något särskilt.

Jag tänker på alla runt omkring mig. Det är dags för dem nu. De har gjort upp planer; kommer in på utbildningar, skaffar lägenheter och köper soffor. Och framförallt är de inte ensamma. Par överallt - seriösa på långdistans, blivande sambos eller förlovade. Det är dags för dem nu. Och själv kämpar jag för att släppa taget, utöka min umgängeskrets och göra mig redo för ett annorlunda liv (även om jag kommer ha kvar min soffa, lägenhet och utbildning). Det är ganska konstigt.

Jag vill inte påstå att jag vet allting, men jag vet iallafall lite; Tänk på att inte släppa taget om alla andra bara för att ni hittat någon ni vill krama. Det är så lätt att stänga in sig i ett lugnt härligt liv tillsammans med kärleken, sysselsättningen och matkassen från willys. Men snälla, tänk på att det finns en värld runt omkring som man borde leva i också. Kärleken kan försvinna - det vet jag att alla vet men ingen tror händer. Jag trodde inte heller. Jag menar; fyra och ett halvt år utan att tröttna är tillräckligt för de flesta att skaffa hus och barn och bil. Men kärleken kan försvinna utan att känslorna gör det. Den kan t.ex åka till Japan.

Jag tänker på alla runt omkring mig som tycker att det är dags för dem nu. Fundera på hur många av de övriga vännerna (jag antar att kärleken är er bästa vän) som ni har regelbunden kontakt med och hittar på saker med och skulle kunna ringa närsomhelst då ni är ensamma. Tappa inte bort dem för allt inte världen. Glöm inte att man behöver träffa andra ibland, och glöm inte att andra behöver träffa er. Och var lite spontana! Så länge man är under 30 klarar man att vara vaken en halv natt trots att man ska jobba/plugga dagen efter. En sån halv natt kan göra en hel seg vecka värd att stå ut med.

okej okej. Nog med sånt. Nu ska jag jobba igen, efter att ha virrat omkring i Lindome.

Engelska;
You have a cold
“du har en förkylning”

Somali;
Hargab baa ku hay
“en förkylning har dig”

Irländska;
Tá slaghdán ort
“en förkylning är på dig”

Idag var jag och Daniel och hämtade en fotölj och lite småsaker i Hyssna. Vi stannade inte länge, men jag hann se mig om ändå.
Det var första gången jag var där sen mamma flyttade ut och sen två nya hus byggdes precis utanför fönstret till mitt rum. Det känns annorlunda och lite konstigt. Men det är ändå okej. Det känns fortfarande som hemma och så länge det gör det så är jag nöjd. Jag är rädd för att förlora allt, för det känns som min barndom på något sätt försvinner då också. Fast det har det ju redan gjort, egentligen.
Jag är så svag för det där med minnen. Nostalgi. Jag vill inte att något ska försvinna eller glömmas bort. Jag har inga problem med att leva i nuet, men jag lägger nog ner ganska mycket tid på dåtiden. Och framtiden.

Jag har funderat en del på hur lång tid det måste gå innan jag kan se på sig själv - eller den man var - på ett annorlunda, mer objektivt sätt. Daniel pratade om att han läst en gammal internetdagbok han skrivit och inte alls kommit ihåg/kunna föreställa sig att det faktiskt var han som skrivit det där. Tänk alla mina gamla internetdagböcker! Hafsigt nedskrivna ord med eller utan syfte som faktiskt berättar mycket om mitt liv. Tänk vad mycket som är borta. Det känns lite tragiskt.
Den senaste tiden har jag hittat massor gamla fotografier också. På Daniel dator och på gamla CDskivor. Elina hade några hemma hos sig som hon visade. Det är fantastiskt med bilder! Det känns kul att hitta gamla och glömda fotografier. Jag minns mycket nu. Och jag kommer lägga upp en del här, och en del här. De flesta av personerna som är på många av bilderna är fortfarande en del av mitt liv. Men ändå känns de annorlunda. Och jag själv känns annorlunda. Tiden har gått och det är fascinerande att inse det.

När jag kom hem hit sen började jag packa upp småsakerna jag tagit med mig. Mest prydnadssaker och lite annat krafs. Sen tänkte jag att jag kan lika gärna städa lite. Dammsugning behövdes, så jag tog fram dammsugaren (och Tussi sprang vettksärmd in i köket). Och sen efter fem minuter lyckades jag knuffa ner champagneglaset från studenten som jag hämtat från Hyssna. Suck. Varför skulle jag släpa hit det om det första jag gör är att slå sönder det? Tur i oturen var dock att dammsugaren redan var framme.

Det lönar sig inte att försöka vara duktig. Nu är glaset sönder, jag har gjort en repa i golvet och dammet kommer ändå tillbaka om två dagar. Det lönar sig inte att göra någonting för det kommer ändå ändras, och det kommer glömmas bort. Dagböcker och fotografier hjälper bara till en viss del.

Idag satt jag och Joel på fik och funderade på något att göra för att slippa ta tag i inlämningsuppgiften. Så tittade vi lite i någon slags bok som innehöll en presentation av caféägaren samt menyn m.m. Och det började med att vi suckade lite. Sen började vi skratta. Och sen visste vi inte vad vi skulle ta oss till. Så vi tog fram block och penna och skrev ner de ca. fem miljoner stavfelen, särskrivningarna, syftningsfelen och liknande. Det blev tre A4-sidor med ett exempel på varje rad. Och då tog vi ändå inte med upprepade fel, små saker som t.ex. två mellanrum eller komma istället för punkt, byte av små/stora bokstäver eller allmän dålig layout. Och det konstiga faktum att på ena stället står ett ord särskrivet och sen står det alldeles rättstavat på nästa sida. Ibland är stavningen klart talspråksinfluerad, och i andra fall är den korrekt. Helt klart en miss när det gäller en av de viktigaste grejerna man ska tänka på när man skriver; var konsekvent!
Jag förstår att det verkar överdrivet och nördigt och elitistiskt med den där listan vi gjorde. Men vad ska man göra liksom? Det är ju pinsamt. Så vår plan är att renskriva listan, kommentera felen och ge korrekta alternativ och sen lägga det i den lilla brevlådan på cafét. Så att de har en chans att uppmärksamma misstagen och rätta till det och slippa skämma ut sig.

Jag har full förståelse för att det är svårt att skriva rätt om man kanske är invandrare eller har dyslexi. Eller om man skriver fel för att man har bråttom och det inte är så noga. Men snälla. Är det en utåtriktad text som ska representera ett företag så kan man väl låta någon kontroll-läsa?

några exempel (se och lär) :

“apelsinljuse”
- vi kunde för vårt liv inte komma på hur denna stavning har uppkommit. okej för “apelsinjos”. eller såklart det mer korrekta “apelsinjuice”

“vitlöksbaget”
- “vitlöksbaguette” är snarare riktigt. och det var precis vad som stod två rader nedanför.

“.. en bit kaka-
men det kostar…”
- sjukt konstig användning av ett streck. jag antar att det ska vara något liknande vad jag använder i början av dessa kommentarer. men istället blir det en avstavning och ordet vi får är “kakamen”!

“varma dricker” “hembakta”
- talspråk!

“natchio chips” “thiramisue”
- felstavade lånord

“lätt öl” “visp grädde”
- väldigt bra att ölen inte väger så mycket. och att grädden är visp (?).

“personligt miljö” “den romantik känsla”
- anpassa adjektivsböjningen efter substantivet

“pappers arbete”
- vem är papper? vad är hans/hennes arbete?

och våra favoriter;

“is the persika/citron”
- är persikan citron? (på engelska av någon anledning)

“erbjudanden som har fått många kaffeägare att sucka åt”
- otrolig mening. vi tror det ska vara något i stil med “erbjudanden som har fått många andra caféägare att sucka” eller kanske ännu hellre “många andra caféägare suckar åt våra erbjudanden” eller liknande. istället får vi betydelsen att det finns erbjudanden som har fått kaffeägare (personer som äger kaffe) att sucka åt. varför har de fått det? jag trodde inte erbjudanden kunde sucka.

Heh. Jag vill inte vara språkpolis, men någon gräns får det vara.
Plus att vi hade sjukt kul.

:D

Jag måste påpeka att det i övrigt är ett sjukt mysigt ställe, och Joel sa att pajen var den godaste han ätit.
Plus att de har schack. Och soffor. Och kakor!

Jag har inte känt så värst mycket för syntax förut. Det har varit ganska lätt och helt okej men inte så mycket mer. Jag längtade inte efter en fortsättningskurs. Men nu när jag läst introduktionen i den nya boken (bara 120 sidor kvar nu, tills imorrn) så känns det lite bättre. Lite nytt och fräscht och en påminnelse om att det jag sysslar med är ganska intressant. Så jag tänkte citera texten här, så att ni andra också får läsa och påminnas om att det jag sysslar med faktiskt är ganska intressant.

“Allthough we use it every day, and allthough we all have strong opinions about its proper form and appropriate use, we rarely stop to think about the wonder a language. So-called language “experts” like William Safire tell us about the misuse of “hopefully” or lecture us about the origins of the word boondoggle, but surprisingly, they never get at the true wonder of language: how it actually works. Think about it for a minute; you are reading this and understanding it but you have no conscious knowledge of how you are doing it. The study of this mystery is the science of linguistics. This book is about one aspect of hos language works - how sentences are structured: syntax
Language is a psychological, or cognitive, property of humans. That is, there is some set of neuron in my head firing madly away that allows me to sit here and produce this set of letters, and there is some set of neurons in your head firing away that allows you to translate these squiggles into coherent ideas and thoughts. There are several subsystems at work here. If you were listening to me speak, I would be producing sound waves with my vocal cords and articulating pertcular speech sounds with my tongue, lips and vocal cords. On the other end of things you’d be hearing those sound waves and translating them into speech sounds using your auditory apparatus. The study of the acoustics and articulation of speech is called phonetics. Once you’ve translated the waves of sounds into mental representations of speech sounds you analyze them into syllables and pattern them appropriately. For example, speakers of English know that the made-up word bluve is a possible word of English, but the word bnuck is not. This is part the science called phonology. Then you take these groups of sounds and organize them into meaningful units (called morphemes) and words. For example, the word dancer is made of two meaningful bits: dance and the suffix -er. The study of this level of Language is called morphology. Next you organize the words into phrases and sentences. Syntax is the cover term for studies of this level of Language. Finally, you take the sentences an phrases you hear ans translate them into thoughts and ideas. This last step is what we refer to as the semantic level of Language.
Syntax, then, studies the level of Language that lies between words and the meaning of utterances: sentences. It is the level that mediates between sounds that someone produces (organized into words) and what they intended to say.
Perhaps one of the truly amazing aspect of Language is not the origins of the word demerit, or how to properly punctuate a quote inside parentheses, or how kids have, like, destroyed the English language, eh? Instead it’s the question of how we subconsciously get from sound to meaning. This is the study of syntax.”

Såja. Nu ska jag sätta igång med resten.

p.s.
language vs. Language:
med Language (med stor L) menas förmågan som människor har att tala något språk (language).

Vissa personer saknar man aldrig. Man kan tycka om dem hur mycket som helst, men när de inte är i närheten saknar man dem ändå inte. De är som ett trevligt inslag i vardagen, men ingenting man egentligen tänker på eller behöver. Vissa personer saknar man alltid. ‘Gud, vad jag skulle vilja träffa/prata med han/honom nu!’. Men när man väl träffas känns det inte tillfredställande. Det blir inte som man tänkt sig. Det kan bero på att man skapat en egen bild av personen, som inte riktigt stämmer in på den verkliga människan. Vissa personer kommer man aldrig över. Man vet mycket väl att man har inget gemensamt. Kanske har man aldrig haft det. Det finns ingen möjlighet ha någon seriös kontakt, och inte heller något behov. Men ändå; då och då slås man av tanken på honom/henne och en plötslig längtan vaknar inom en. ‘Tänk om.. ‘ . Man både saknar och inte saknar. Vissa personer glider man ifrån utan att veta det. Vissa utan att vilja det. Vissa personer kommer man för nära inpå. Vissa personer drar ner en i problem. Vissa drar upp en. Vissa personer har man varit i kär i för längesen och sen upptäcker man att de har blivit större, fulare och förändrats. Vissa fula ankungar blir svanar men man tycker inte om dem ändå. Vissa personer börjar man tycka om. Vissa tror att de är bättre än vad de är och man har inte mod att säga det till dem. Vissa skaffar fula frisyrer och man har inte hjärta att påpeka det. Vissa vet ingenting om relevanta saker och därför kan man inte prata med dem, även om man kunde det för 3 år sedan. Vissa personer ser man på stan och tycker att de verkar vara bäst och vackrast i världen men man vill inte lära känna dem (kanske just därför). Vissa personer är genomskinliga. Vissa personer är lika luriga som man själv är och man vet inte hur man ska hantera den insikten. Vissa personer kan man älska i de första 30 minutrarna, för att sedan inte stå ut med. Vissa personer har makt över ens handlingar. Vissa över ens känslor. Vissa personer kan man inte umgås med för att man beundrar dem för mycket. Vissa personer har man allting gemensamt med, men kan ändå inte tycka om. Vissa personer tycker man om trots att man inte har något gemensamt. Vissa personer kan man aldrig komma ihåg namnet på. Vissa personer kan man inte bestämma sig för om en uppfattning om. Vissa personer vet man att man kommer höra ihop med lång tid framöver, vad som än händer. Vissa personer är man kär i på ytan, vissa är man kär i på djupet. Någon person är man kär i på båda sätten.

Vissa personer pratar för mycket. Vissa skriver för mycket.

Ibland behöver man vara ensam.

Ibland känner jag för att bara kasta bort allting. Eller en hel del iallafall.
Förut samlade jag på mig så mycket. Slängde nästan aldrig något för det kunde kanske vara bra att ha. Nu har jag någon motsatt vilja att bli av med allt. Eller det är okej sålänge jag vet var jag ska göra av det. Sålänge det finns en plats för grejen så är den okej. Men saker jag inte har någon plats för. Vad ska jag göra med dem? De små högarna som måste sorteras och tas itu med ger mig ångest.

Lappar och papper av olika slag är nog värst. Post. Vykort. Jag kan inte med att slänga bort julkorten från släkten, men vad i hela friden ska jag ha kvar dem för?Roliga lappar. Tidningar! Jag vet att det fanns en eller flera roliga artiklar i den och den tidningen så det är nog bäst att spara. Precis som om att jag kommer läsa det där sen. Ibland har det hänt att jag läst gamla sparade gratistidningar typ Chili eller Nöjesguiden efter ett tag. Och då är det kul. Men det tar å mycket plats i förhållande till hur ofta jag faktiskt läser. Jag fick en 3 månaders prenumeration på GP i julklapp av hon jag jobbar hos. Jättesnällt. Jag kan ju inte säga till henne att det känns jobbigt att behöva hämta post varje dag och lägga tidningarna i en hög som jag sen måste bära ut till återvinning. Jag läser dem knappt. Ibland tittar jag snabbt igenom del 3. Läser rubriker och korta notiser på förstasidan. Jag är van vid att läsa Metro på spårvagnen. Jag behöver ingen morgontidning i brevlådan.

Och andra saker. Julprydnader. Köksredskap. Det är en nyinflyttads förbannelse; alla dessa saker som folk vill bli av med - antagligen för att de en gång varit i samma situation och samlat på sig grejer. Jag är inte ens nyinflyttad längre. Jag har allt jag behöver! Snälla sluta ge mig saker så att jag slipper tacka ja och få ångest. Farmor har näst intill blivit en plåga med sitt eviga tjat om grejer jag kan komma och hämta hos henne. Och alla dessa dukar och brickor och.. skit. Jag vill ha mina egna grejer som jag valt själv till mitt hem. Den enda som insett det är mamma. Och det är ju lite ironiskt eftersom hon är den som känner mig bäst och därmed skulle kunna ge mig bäst saker.

Men jag ska inte skylla på andra. För jag är nog själv det största problemet. Braattha-saker. Just in case. Nostalgi. Om jag hade möjlighet skulle jag kunna fylla flera lägenheter. Men jag har inte möjlighet. Och jag vet det. Så därför slänger jag saker nuförtiden. Jag låter mig inte ens få en relation till grejen, jag vet bara att har jag inte plats eller stor användning för den så borde den åka ut. Det är hårt.

Och nu när jag skrivit detta och fått det mesta ur mig så ska ajg gå och slänga den där högen med löjliga lappar som ligger på skrivbordet.

.. Eller åtminstone fixa någon låda/mapp att ha dem i.

Hej! Klockan är 03:00 och jag har haft tenta idag. Och tentafirande.
Jag ska sova snart, men först, Gott Folk, ska jag berätta om en grej som är häftig;

ögon

.. Eller inte ögon egentligen. Snarare blickar. Fast alltså de har ju ändå väldigt mycket att göra med ögonen så okej. Vi säger ögonblickar.

Det som är så häftigt med ögonblickar är att det finns så mycket i dem. Man ser saker och man känner saker! Ögonblickar är bra för de är diskreta men tydliga, de är oskyldiga men ändå allvarliga. De finns, men ändå inte riktigt. Det är lätt att bortse från dem, samtidigt som man kan välja att låta dem spela en stor roll.

Och jag vet att jag är långt ifrån den första som kommit underfund med detta. Tusentals poeter och konstnärer har insett det. Men ändå. Det ligger ju alltid någonting i klyschorna. Och om någon skulle ha missat detta fenomen är det ju bra att skriver om det.

Man borde kunna spara ögonblickar. Tänk vad många man mött. Blickar som glädjer, blickar som sårar, blickar det aldrig var meningen att man skulle se. Blickar det var meningen att ingen annan skulle se. Blickar som får hjärtat att hoppa över ett (eller fler) slag, blickar som får själen att skrika. Kalla blickar, varma blickar. Medlidande, avundsjuka, ogillande, gillande, uppskattning, upphetsning. Tacksamhet. Besvikenhet. Avslöjande blickar! Blickar man vill glömma och blickar man skulle ge allt för att se igen. Ögonblickar kan få en att älska eller att hata och allt däremellan.

Och tänk alla blickar man gett. Och fått tillbaka. Och gett tillbaka. Och fått tillbaka. Och gett tillbaka och gett till någon annan. Och fått tillbaka. Och så vidare.

Man bestämmer själv över sina blickar och man bestämmer själv om man vill ta emot eller undvika andras blickar. Och det är lite extra roligt just på grund av att det är lite som en lek. Lite som ett spel. Och vi alla vet ju att små spel i det sociala livet är sånt som är roligt. Och häftigt.

Det är ju som man säger;
en blick säger mer än tusen ord

Och ger man sig in i leken får man leken tåla.

p.s. det är inte alltid man kan kontrollera ögonblickar
men det är okej det också