(out of focus)

Imorgon åker vi till shanghai. Sen kommer vi inte ha internet på ett tag.

Hejda!

Okej. Japan är ett land som består till 90 % av söta saker - djur, seriefigurer, tjejer osv. Jag känner hur jag dras till rosetter, mobilsmycken, och nyckelpigeformade sminkväskor på ett sätt jag inte gjorde förr. Man blir hjärntvättad, och det skulle inte förvåna mig om jag tillslut kom hem en jävla pandamössa eller liknande.

Men det väl okej, egentligen. Kawaii betyder söt och det är ett väldigt frekvent använt ord. Japanskorna använder det om det mesta, och killarna använder det om tjejerna. För är det något japanskorna kan så är det att vara söta. Så jävla söta att man vill inte jämföras med dem på något villkor. Men så är det väl främst det de är också. Ett sak jag har svårt att hantera i Japan är relationen mellan killar och tjejer - det är så olikt Sverige och det är så svårt att avgöra vad som känns okej och inte. Det är okej att vara hemmafru om det är det man vill, men det är inte okej för mannen att vara våldsam eller nedtryckande mot kvinnan. Det är kanske okej med de sexuellt utmanande men samtidigt oskyldiga mangaserierna affärsmännen läser på tåget. Men hur mycket är okej inom sexindustrin? I Sverige snubblar man inte in på ett café med lättklädda servitriser om man inte är ute efter det, men här kan det mycket väl hända. Hittar man rätt ställen kan man få vad man vill - flygvärdinnor i flygplan, sjuksköterskor i lasarettrum, skolflickor i klassrum eller på tunnelbanan, seriefigurer, poliser, tjockare tjejer, tjejer som simmar i akvarium, platsdockor, you name it - att prata med, smygtitta på, kika under kjolen på, ta kort på, ha sex med osv. (Det blir extra konstigt också iochmed att 25-åriga japanskor faktiskt helt på riktigt kan se ut att vara ca 15). “Love Hotels” där par hyr rum per timme är vanligt. Det är en sån konstig gräns när det gäller sexualitet. Man kramas eller pussas inte på stan och delar inte rum med någon man inte är tillsammans (helst gift) med, men överallt ser man bilder på glada tjejer i kortkorta kjolar, de bedömer bröst på teve och porrklubbarna är inte diskret undangömda i gränder. När det väl gäller finns det nästan inget som är för konstigt. Jag vet inte.. hade det varit mer okej med vardaglig dejting och kroppskontakt hade kanske inte alla ensamma män behövt betala för sällskap. Tjejerna kanske inte hade behövt tjäna pengar på att vara söta och attraktiva. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och hur jag ska hantera det. Vuxna människor får göra vad dom vill, men någonstans måste ju en gräns gå. Men det verkar ju, faktiskt, fungera helt okej. Alla är så glada! Man ser aldrig en japan som ser ledsen ut. De kanske inte har tänkt på några andra alternativa helt enkelt. I Tokyo handlar det på något sätt om att konsumera och vilja bli konsumerad. Man har en utsida och en annan insida, man gör sitt bästa för företaget, familjen osv. Överallt, på kläder, mat, leksaker, smink, skyltar, restauranger ser man uppmaningar såsom “be happy” “cute” “so nice” och liknande. Men Japan är ändå landet med högst självmordsfrekvens. Mest prestationsångest också, antagligen.

Jag vill inte att mina barn växer upp här.

OBS jag påstår inte att alla japanskor är blåsta bimbos. Det finns förstås många undantag som bekräftar regeln.

Vi har inte gjort så mycket idag. Daniel pluggat och jag har tittat på 90-talsband på youtube samt grejat med foton. Vi skulle på en klubb där en kraftwerk-snubbe skulle vara dj, men det verkar inte alls bli så nu. Han har gått upp i rök. Och vi hittar ingen annan klubb som känns värd så.. vi klarar oss hemma! Daniel har köpt glass och gin.

Just när det gäller transporter har dagen inte varit särskilt bra. Jag har jätteont i fötterna av mina nya hela skor och tågresan imorse kändes mer som en konsert då man kläms ihjäl längst fram, fast utan musik. De annars så trevliga och artiga japanerna förvandlas till robotar på morgonen. Rebecca höll på att bryta benen, mitt hår satt fast mellan en man och en stång, en kvinna grät och en kostymnisse bröt tystnaden med ett ljudligt snarkade. Jag har aldrig varit med om dess like.

Men vi har iallafall äntligen fixat visum till Kina, så shanghairesan nästa vecka är kirrad. Jag har haft en ganska lugn dag inne i stan. Tyvärr finns det väldigt ont om sittplatser ute i på offentliga platser (Göteborg är ett paradis!) så jag har fått knata på trots fotvärken. Jag avslutade dagen med att läsa skönlitteratur i yoyogi-parken. Våra cyklar hade blivit bortkörda från stationen, så jag betalade extra för att kunna åka tåg (ej fullpackat) nästan hela vägen hem. Kom in genom dörren och hittade en sovandes Daniel som uppenbarligen inte ska till pingislektionen. Han har fortfarande inte vaknat.

Inatt gick kameran och mitt knä sönder. Jävligt synd. Men kul hade vi!

p.s nu kan alla som vill kommentera bilder i galleriet! skriv under med ditt namn bara.

På tåget in till stan träffade vi en man som undrade vilket språk vi talade. Han själv pratade ovanligt bra engelska för att vara japan, och tyckte vårt språk lät som en blandning av tyska och engelska. Han hade tänkt att de kunde vara danska men antog att det inte var det “because you didn’t say ‘tack’ which means ‘yes’ in danish”. Sen gav han oss tips om bästa vägen till Asakusa där jag, Henrik och Rebecka idag har varit vid ett tempel och andats in rökelse, smekt statyer samt dragit en såndär lapp som spår om framtiden igen. Jag fick A Half Fortune; “that direction is clouded so thick east or west are not seen. Though you want to be famous in career, a chance doesn’t come yet. you should wait for a chance with patience until the time comes. just like to hunt 2 geese with one arrow, you can get eouole happiness. ” Jag lyckas aldrig få någon riktigt bra framtidsutsikt och jag har ställt in på att detta året kommer bli lite jobbigt. Konstigt vore väl annat kanske.

På gatan fram till templet låg det små affärer med olika traditionella japanska saker i. Vi blev fotograferade för en tidning där vi står som tre idioter och tittar glatt på något som Henrik pekar på en bit bort strax över ögonhöjd. Så roligt västerlänningar har i Japan! Efter Asakusa och lite promenerande åkte vi till Ueno och åt på McDonalds eftersom det är i princip omöjligt att hitta vegetarisk mat någonstans. Jag lyckades beställa mat själv, men fick ingen dricka. Sen tänkte vi vänta med den fina parken i Ueno, för att titta på ett känt och respektabelt universitet först. Det ledde till att vi virrade runt på bakgator ett bra tag, hittade medicinska institutionen som inte var särskilt anslående och sen var det mörkt. Vi tog en kort tur i parken (eller runt den?), hamnade i ett kvarter där det i stort sett bara såldes motorcyklar och motocykelstillbehör, innan vi kollade in affärerna på en annan gata. Sen åkte vi till Ikebukuro, tog en öl på en pub och åkte hem.

Nu sitter jag och väntar på att Daniel, som antagligen äter middag med Ivar någonstans, ska komma hem.

＼（＾ ＾）／

p.s Kan någon förklara ordet “eouole” för mig? Eftersom min glädje kan bli sådan är jag ganska angelägen om betydelsen.